Å andra sidan har så mycket positivt hänt på sista tiden att jag ändå får kraft att fórtsätta både vardagar och helgdagar. I fredags var jag exempelvis i Stockholm och spelade in ett program i den kommande serien Sex-Byrån, som ska visas i höst. Det är en stor UR-satsning på sexualundervisning för unga med intellektuell funktionsnedsättning, vilket verkligen är angeläget och bra.

Intresserade masterstudenter på kursen Sexualitet och funktionshinder gör därtill att undervisningsperioden blir kul. Positivt är även att intaget till masterprogrammet i sexologi kommer att ändras till varannan termin istället för var tredje, på grund av det stora intresset.

Nästa helg är det dags för föreläsning i Köpenhamn på First global conference on contraception, reproductive and sexual health. Temat är då Sex education in Sweden och ingår i ett symposium som World Association for Sexual Health arrangerar. Vi är då flera i styrelsen som ska presentera olika aspekter på temat Sexual Health and Diversity.

Så,  det är bara att fortsätta lyssna på härlig musik som  ger sådan energi  att det inte gör något att sitta uppe sent- ”we’re up all night to be happy”!;-)

Först var det öppningen av det nya Forskningscentrat i sexologi i Ålborg och tillika det kommande masterprogrammet i sexologi vid samma ort. Det var en glädjens dag för danskarna men också för övriga nordiska länder, som förhoppningsvis kan fungera som samarbetspartner  i undervisningen, den kliniska verksamheten och i forskningen. Det var fantastiskt att träffa hela gängen av kompetena medarbetare med pionjären Preben Hertoft i mitten!

I fredags var det därefter årsmöte för Svensk förening för sexologi. Som underlag för en viktig dikussion om föreningens framtid presenterade jag intervjustudien med sexologer och även en enkätstudie, där medlemmar uttalar sig om förväntningar och synpunkter på föreningen. Den senare är ännu inte publicerat, men sammanfattningsvis framkom att SFS ses som ett viktigt nätverk där utbyte av ny sexologisk kunskap sker. Dessutom valdes ny styrelse, som ser ut som följer 2013-2014:

Ordförande Suzann Larsdotter

 Vice ordförande Lennie Hammarstedt

 Sekreterare Maria Carola Bure

 Kassör Jack Lukkerz

 Ledamot Paula Taube

 Ledamot Lotta Löfgren-Mårtenson

Ledamot Ulla-Britt Widegren

Nu börjar också planeringen inför värdskapet NACS 2014, som går av stapeln första helgen i oktober i Malmö. Här behövs många gemensamma krafter för att ro i land konferensen, som ska bestå av ett spännande och angeläget program med presentationer, work shops och sociala aktiviteter! Dessförinnan är det NACS 2013 i Ålborg med just ovan Forskningscentrum som värd.

Till sist, årets tema för World Sexual Health Day 2013 har nu tillkännagivits! Det blir fokus på sexuella rättigheter och tänkt är att så många länder, orter och världsdelar som möjligt ska fira tillsammans. På facebook finns också en sida som uppdateras med information, och ni som är intresserade av att anordna aktiviteter kontakta mig gärna då jag även i år fungerar som koordinator i Sverige.

Så, just idag känns allt hoppfullt, kul och spännande – ”det svänger!”, som en av mina döttrar säger.youtub

Oftast har vi mer kraft än vi tror och klarar mer än vi kan föreställa oss innan. Men andra gånger räcker det inte- hur gärna vi än ville och hur mycket vi än kämpade, så blev det inte som vi hade hoppats. Då gäller det att tänka att man gjorde sitt bästa. Och sen hantera hur det blev istället.”Måttet på framgång är hur man hanterar misslyckanden”, typ.

Vissa saker kan faktiskt bli bättre trots att det inte blev som man tänkte, exempelvis om man lyssnar på kroppen och stannar hemma när man är sjuk. Världen går inte under. Andra saker som man kämpat för kanske blir en livslång sorg. Men då är den erfarenheten något man kanske så småningom orkar dela med sig till andra. Eller så finns varken förklaringar eller bortförklaringar som kan lindra den sorgen. Det är också att vara människa.

Men då och då behöver vi förebilder, se hur andra klarar sånt som verkar helt omöjligt. Ni som missade dokumentären om Jason Becker - se den. En ung, begåvad musiker som får ALS redan som 19-åring, men som fortsätter att skapa musik trots att han är fångad i sin kropp. Ett sånt öde, men en sån glädjespridare mitt i tragedin. Och det märkliga är att ibland kan till och med tragedin bli vardag efter ett tag…

Artikeln väcker förstås både oro och funderingar. Vad beror denna förändring på? Lisberg Jensen reflekterar kring curling-generationen, som inte är van att möta obehag och som fått ständig uppbackning och uppmuntran från sina föräldrar. Skolsystemet i sig är en annan förklaring, menar professor Martin Ingvar (Universitetsläraren 17/2009), och säger att man blandat ihop ”färdigheter” och ”kunskaper” och att man tappat taget om färdighetsinlärningen när man ville komma ifrån ”korvstoppningskunskap”.

Men vad innebär det egentligen att vara som en trettonåring? Vad är det vi associerar till? För egen del bläddrar jag i dagböcker där en snusförnuftig men också känslig ung tjej möter mig i texten, där djupa och existentiella funderingar fyller sida upp och sida ner. Ville jag ha hjälp av vuxensamhället? Nej, snarare märks en stark strävan efter självständighet, frigörelse och separation från dem som ville mig väl och talade om hur jag skulle klä mig, bete mig och vilka jag skulle umgås med. Med hjälp av skrivandet bearbetade jag känslor och upplevelser och förvandlade dem till erfarenheter som stärkte mig som person och gav mig redskap att fortsätta min väg mot vuxenlivet.

Troligen är dagens studentgeneration heterogen, precis om gårdagens, och många av de nutida 13-åringarna lika brådmogna och omogna på samma gång som i tidigare årgångar. Men de tendenser som ändå flera universitetslärare påtalar tyder på att något missas. Kan det vara så att skolan tidigt bör satsa mer på själva skrivprocessen, där unga kan träna sig på att få fram vad som är väsentligt i sammanhanget, att ge en överblick när så behövs och även kritiskt granska det som andra skrivit? Siv Strömqvist är docent i nordiska språk och visar på en modell med rötter i retoriken som anger vad vi ska ta med och inte hur (Manus, nr1/2013). Genom att träna sig på dess faser förstadiet, skrivstadiet och efterstadiet mejslas budskap och kunskap fram via medvetna val av stoff och grafisk utformning utifrån den målgrupp vi skriver för.

Eller är det en samhällelig förändring i synen på kunskap och inlärning överhuvudtaget som kan skönjas? Snabba förändringar av betydelser av ord är exempelvis något som vi alla har att förhålla oss till, och ny teknologi som hela tiden kräver att man anpassar sig  till nya instruktioner och tillvägagångssätt. Är det någon idé ens att lära sig det nya, eftersom även det snart ska förändras? osv.

Nu kommer i alla fall en grym låt!;-) Och kanske har äldre generationer i alla tider oroat sig för de yngre?

Att skriva är att kommunicera, även om det oftast handlar om ett ensamarbete i den konkreta stunden. Så vem eller vilka är läsarna? Och hur lockar man läsaren vidare, även genom en text som ibland kan vara bastant eller svårtillgänglig? Eller ska man helt enkelt alltid bemöda sig om att skriva så rakt och enkelt att även ”tunga” budskap blir tillgängliga för de flesta?

”I would write a book, or a short story, at least three times–once to understand it, the second time to improve the prose, and a third to compel it to say what it still must say”, menar Bernard Malamud, en annan amerikansk författare.

Nåväl, för egen del är nu som sagt ”min lilla svarta” bok Sexualitet klar och finns att beställa via Libers förlag. Den tog också tid att skriva, trots – eller kanske tack vare – dess lilla format. Att välja perspektiv, avgränsa och mejsla ut det väsentliga utifrån författarens perspektiv är då en stor utmaning.

Nästa vecka är det dags för seminarium för doktorander och seniora forskare. Den här gången är det min tur att presentera min studie om sexologer: Från pionjär till professionell. Att muntligen förmedla resultat och att få dessa kritiskt granskade i en konstruktiv diskussion med kollegor är en viktig del i forskarrollen. Så, återigen, är det bekräftat att den ensamme geniale forskaren som sitter på kammaren och tänker ut resultaten är utdöd. Om han (för det var ju oftast en man) nu någonsin funnits…

I fredags fick jag veta att min senaste bok ”Sexualitet” nu är klar och finns på Liber förlag. Även om jag själv ännu inte har hållit den i handen, så har den fått fina vitsord av Suzann Larsdotter, ordförande i Svensk förening för sexologi. Min förhoppning är  alltid att det jag skriver ska vara användbart och intressant även för andra, så därför är det mycket roligt! Jag hoppas därtill att boken får spridning även utanför ”de redan frälsta” inom sexologin och kanske även lockar nya studenter, forskare och kliniker till ämnesområdet.

I övrigt är det som många vet tuffa tider på Malmö högskola, precis som på andra lärosäten runtom i landet. Minskade ungdomskullar är en förklaring till besparingar. Förhoppningen är dock att det slimmade utbildningsutbudet ska leda till ännu större kvalité.

Och precis när man tror man har fått lite koll på livet, så inser man att man troligen ”aint seen nothing yet”…

Just nu lyser förvisso mitt eget ljus mest på dataskärmen  vid skrivandet av forskningsansökningar, abstracts och skisser. Det låter kanske inte så upphetsande, men är en viktig del i arbetet då man som forskare i konkurrens med andra söker om medel för intressanta forskningsidéer och även för att kunna presentera spännande resultat på olika konferenser. Viktiga datum att förhålla sig till nu när det gäller sexologiska konferenser är:

World Association for Sexual Health, abstracts deadline 20 januari

International Academy of Sex Research, abstracts brief communication deadline 15 april

Ansökningsdatum för FAS, Riksbanken, Craafords stiftelse m.m. finns på nätet.

Så, lycka till alla sökande och låt ljuset lysa på de lyckliga så småningom! Och ordnar det sig inte, så kvittar det, som värmlänningar säger!;-)

Överhuvudtaget är talet om tid och vad vi ska göra med våra liv detta nya år många gånger snarare stressande än upplyftande. Professor Bodil Jönsson poängterar att vi i glädjen över att allt numera tycks möjligt, såsom att ha kontakt med gamla och nya vänner, resa över hela världen etc, tycks glömma att människan har sina egna gränser i tid och rum. Att ha ont om tid handlar snarare om att ha ont om liv, menar Jönsson.

Så vi ska vi göra nu med 2013? Ta det som det kommer? Eller försöka göra upp en plan? Kanske delmål åtminstone? Jag vet faktiskt inte. Det enda jag vet är att förra året präglades mycket av sjukdom och det vill jag ju helst förhindra i år. Men kan man det? Till viss del, förstås, då vi vet att rätt mat, god sömn, motion etc främjar hälsan. Men om man ändå blir sjuk? Det är lätt att tro att man kan kontrollera det okontrollerbara och kanske till och med skuldbelägga den enskilde som blir sjuk. Ändå vet de flesta av oss att man aldrig har några garantier för hälsa.

Nåväl, ett perspektivbyte är väl aldrig fel. Att se trista saker som händer från ett annat håll? Kanske leder det till nåt gott i slutändan? För visst är det så att vi gärna vill finna en mening i saker och ting som händer. Det känns helt enkelt för svårt att tro att hela tillvaron är slumpartad för då skulle man ju också förlora makten över sitt eget liv och sitt eget handlande. Så även om vi å ena sidan enbart är ett frö i vinden, så är vi också otroligt betydelsefulla för åtminstone en handfull människor. Och då är vi tillbaka till vikten av att vårda oss själva och våra relationer, och att göra det vi tycker är kul – oavsett om det är att jobba, musicera, resa, läsa eller älska.

God fortsättning! Och efter lite funderande så kan jag inte låta bli att ta med två bra låtar denna gång!

Följande datum har jag på min agenda, även om jag i dagsläget inte vet vilka jag kommer ha möjlighet att åka på:

Svensk förening för sexologi – årsmöte i vår (återkommer med plats och tid)

International Academy of Sex Research, IASR, 7-10 augusti, Chicago

World Association for Sexual Health, WAS, 21-24 september, Porto Alegre

Nordic Association for Clinical Sexology, NACS, 3-6 oktober, Ålborg

Society for the Scientific study of Sexuality 14-17 november, San Diego

Var ska man söka pengar då, undrar många? Tyvärr har jag inga givna svar på den frågan. Vissa har förmånen att få konferensavgifter och/eller resor och logi av sin arbetsgivare, men de flesta får söka stipendier eller resebidrag via exempelvis stiftelser, vetenskapsråd eller organisationer. Många tror att styrelsearbeten innebär att man får allt betalt, men inte heller det är givet. Snarare är det motsatsen som är gängse; nämligen att arbete inom dessa organisationer och föreningar är mer eller mindre ideellt. Jag skulle därför vilja passa på och tacka alla runtom i världen för deras starka engagemang i sexologiska frågor, som ofta är tätt knutna till mänskliga rättigheter.

Så, då återstår antagligen bara att även sätta upp dessa konferenser på sin ”önskelista” . Tänk om tomten finns ändå!;-)

För några veckor sedan hade vi ett möte i Geneve, där sakkunnighetsgruppen träffades fysiskt för första gången. Vi är mellan 12-15 experter från olika delar av världen och med olika bakgrund som tillsammans ska formulera oss gemensamt. Ytterligare uppdrag som vi fått idag via e-post är att granska hemsidan för WHO där det står om sexuell hälsa och att uppdatera den kontinuerligt utifrån ny forskning och nya dokument. Det här arbetet kommer jag att blogga mer om efterhand.

Men det är förstås inte bara internationella uppdrag som ingår  min vardag. Nästa vecka ska jag föreläsa på Ungdomsstyrelsens kurs ”Unga, sex & nätet”, där jag ska fokusera användandet av Internet bland unga med intellektuella funktionsnedsättningar. Och den 27 november är det återigen dags för en HAREC-dag, denna gång i Malmö. Då ska både Jack Lukkerz och jag berätta om olika delar i vårt projekt om sexualkunskap i särskolan. Varmt välkomna!

Fast dessförinnan ska jag njuta av Miss Li’s version av ”Här kommer natten”, som trogna bloggläsare känner igen i min favorit Pughs original. Det är ett bra sätt att njuta just av mörkret denna tid på året – underbar musik!