Summa summarum

 In Allmänt

Så var det dags att samla ihop erfarenheterna av det gångna året och blicka framåt inför nästa. För egen del var 2011 yrkesmässigt ett spännande år med många positiva upplevelser, men också en hel del arbetskrävande insatser. Många gånger kändes det som att tiden inte räckte till för allt, men å andra sidan är ju det gränslösa arbetet kopplat till frihet en del av det akademiska livet som det gäller att kunna förhålla sig till. Två saker har jag lagt särskilt mycket tid på, precis som många andra akademiker, nämligen publiceringar och anslagssökande.

Krav på publiceringar och beviljade forskningsmedel är viktiga meriteringar som man ska sträva efter som forskare. Samtidigt finns en risk med att den initiala nyfikenheten och intresset för forskning försvinner  i all byråkrati i en värld som alltmer handlar om var och hur man ska publicera, och inte om vad, för vem och varför man i grund och botten forskar.

Ulf Kronman, bibliometriker vid KTH, bekräftar i Universitetsläraren nr 20/2011 min upplevelse av att publiceringar av akademisk forskning har fått en ny roll. Förutom att förmedla vetenskapliga rön, så har de nu fått ett eget värde och måste därför vårdas som ett kapital, säger Kronman. Det handlar inte enbart om den enskilde forskarens goda rykte, utan även om lärosätets möjligheter till anslag och rankning.

Själv har jag tyckt det varit roligast att skriva monografier, där man kan utveckla kvalitativa resonemang och beskriva och presentera forskningsresultat på ett komplext och mångfacetterat vis. Gärna på svenska när det rör forskningsfenomen där resultaten bör nå en svensk läsekrets, både på fältet och i forskningen. Men, meriteringsmässigt är detta inte alls lika högt rankat som en artikel på engelska på 15-20 sidor i en internationell tidskrift. Inget ont om vikten av internationell kommunikation med forskarvärlden, men en allt större slagsida mot engelska artiklar är inte heller enbart av gott.

När det gäller forskningsmedel så har jag glädjande nog fått två forskningsprojekt beviljade i år, och det känns förstås härligt med tanke på hur mycket tid man lägger ner på ansökningar. Men även detta får mig att fundera; hur mycket tid hade jag istället inte kunna lägga direkt på forskningen om inte så mycket handlade om ansökningsförfaranden som dessutom ofta sker i flera steg? Bo Ahrén, avgående dekan vid Medicinska fakulteten i Lund skriver i dagens Sydsvenskan om hur externa aktörer styr svensk forskning. De flesta fakulteter idag finansierar enbart 20 procent och resterande 80 ska de enskilda forskarna själva dra in. Grundtanken med konkurrens är god, menar både Ahrén och jag, men det innebär också många kontraproduktiva resultat. Exempelvis hittar sällan intressanta, men osäkra forskningsprojekt några finansiärer, ansökningar tar som sagt en stor del av arbetstiden och det blir de externa finansiärerna som riskerar att styra forskningen.

Nåväl, förutom att jag tillhör de priviligierade som faktiskt fått beviljade anslag, så har två stora internationella konferenser för egen del bidragit till att ytterligare släta över vedermödorna och sprida kunskap, glädje och lite glamour över forskningstillvaron under 2011: världskonferensen i sexuell hälsa (WAS) i Glasgow och Internationell Academy of Sex Research (IASR) i Los Angeles. I de tre forskningsprojekt som fortskrider nästa år siktar vi på att medverka bland annat på HAB2012 i Örebro när det gäller studien om sexualkunskap i särskolan, och IASR i Lissabon vad gäller sexuellt riskbeteende bland tvångsomhändertagna ungdomar. Dessutom blir det en professionskonferens i Århus, kopplad till studien om sexologer som profession.  Slutligen, så kommer sammanträdet i världsstyrelsen för WAS troligen att läggas till EFS i MAdrid, men det är frågan om pengarna räcker till alla resor…

Min förhoppning inför det nya yåret är att finna en relevant nivå av yrkesmässig stimulans och utmaning, där möten med gamla och nya arbetsgrupper skapar något kvalitativt nytt. Trygghet att tillsammans våga prova ofärdiga och nya tankar och perspektiv är enligt mig en av de viktigaste aspekterna för god och innovativ forskning. Kunskapsutveckling sker inte i ett vaccum och tänks sällan ut av en enskild autonom forskare instängd på ett rum. Diskussioner med studenter, granskning av egna och andras texter anonymt, s.k. peer review, och öppet på seminarier och disputationer är istället centralt, men detta bör förstås fortgå i en kreativ anda och inte i en kritisk nedlåtande ton. 

Så, leve den fortsatta kunskapsutvecklingen både via forskning och undervisning under 2012 och låt oss fortsatt göra denna akademiska resa till ett privilegium för dem som redan är på tåget och öppna dörrarna för dem som snart ska stiga på! Tack alla goda kollegor, doktorander och studenter!

GOTT NYTT ÅR! Here we go again!

 

Leave a Comment

Kontakta mig

Skicka gärna ett meddelande till mig!

Not readable? Change text. captcha txt

Start typing and press Enter to search